Här, i Östra Tunhem utanför Falköping, bor vi i en lada och ett skjul – tegel, trä, skiffer och högt i tak på alla sätt. Det mesta är tillåtet. Vi refuserar aldrig varandras idéer och infall – hellre fort och fel än ingenting alls. Tillsammans är vi rastlöst kreativa, två glada amatörer som bollar och studsar infall och hugskott fram och tillbaka. Amateur. Älskare på franska, i överförd bemärkelse lekman på svenska. Det duger också. Vår trädgård är ett galet upptåg och en kär lek.
Östra Tunhems socken i Skaraborg, hjärtat av Falbygden närmare bestämt, består av skog och slätt. Vi lever på gränsen, hänger på gärsgårn mellan odlingszon tre och fyra. Men med små medel skapar man gynnsamma mikroklimat. Det krävs bara en liten ettrig bulldozer. Sagt och gjort. Det första vi tog itu med var topografin; vi stuvade helt enkelt om det gamla tunet, bröt mark, schaktade grus, jämnade jord, terrasserade slänter, grävde gropar.
Tanken var att skapa rumslighet med gångar och passager i form av portaler, pergolor och portiker. Småningom fick rummen namn som Mordor, Marrakesh, Solsidan, Österåker, Vattnadal, Grävlingsgård, Edoras hästarnas slätt – mest för att hålla koll på vilken del av vår lilla värld vi pratade om. Allt här sker spontant och improviserat har vi inbillat oss. Men rätt ofta har vi lagt märke till att det vi gör redan finns skissat i en dagbok, på en lös lapp, servett eller baksidan av en nota. Som om allting redan var bestämt.
Vad är en trädgård? Ett stycke natur, tänker vi kanske. Och ändå är den något mer, eller mindre om man så vill. En trädgård är skapat land, ett litet landskap av tämjd och tuktad natur, beskuren, spaljerad, flätad, bunden, stammad, ympad natur. Trädgården är allt annat än vild. Den är en avgränsad plats, en kulturell företeelse. Inte för inte kallas Jungfru Maria ibland hortus conclusus, kringgärdad trädgård, efter en rad i Höga visan. Begreppet frammanar bilden av trädgården som en skyddad plats för fruktbarhet, njutning och rent av paradisisk lycka skapad till Herrens ära, människors lust och lekens lov.
Ordet paradis kommer ursprungligen från fornpersiskans pairidaêza som betyder inhägnad eller muromgärdad plats. Via grekiskan och latinet slog ordet rot i Europa; orientens föreställning om trädgården som en himmelsk lustgård på jorden införlivades med occidentens idévärld.
Fast det är inget vi går runt och tänker på så. Vi funderar på annat, som gräsmattan. Den är på väg att försvinna, ett grönt infanteri på reträtt. Kvar finns inte stort mer än en green. Kanske gör vi ett hål och sticker ner en pinne med en liten vimpel i topp, vit som en parlamentärflagg hissad på order från en retirerande general av gräs. Golf håller vi inte på med. Boule eller petanque spelar vi däremot. Planen är en sträng av grus, smal som en landningsbana för änglar. Intill står en stol och ett litet bord. Någonstans i den här texten vill man ju ha med psalmisten Kolmodin. Där får han sitta en stund i skymningen med sin pastis. För umgänge i övrigt finns en skuggig wannabe-taverna med mediterrana vibbar.
Det behöver kanske inte sägas, men vi blandar och ger utan några som helst hämningar – från franska strandstaket i kastanj, kakel med arabiska influenser, asiatiskt yogagolv, balinesisk bambu, formklippt bonsai och minutiöst krattat grus till chockerande inslag av mörkt barr och blommig svensk stugromantik i skepnad av rosor, pioner, tulpaner, samt förstås de älskade gamla äppelträden, vår trädgårds urinvånare.
Total anarki råder bland blomstren; perenner och ettåringar mixas huller om buller, hela vår trädgård är en impulshandling. Förra året detonerade dahliaplanteringen – i år har vi apterat en laddning med lavendel som snart exploderar i blått utmed en klostergång under bar himmel. Planteringen blir krog med fullständiga rättigheter för biet som raglar hemåt i svajig flykt till boet i vår tegelvägg.
Det är inget att hymla med – vi kämpar med de vertikala linjerna och vill få upp adrenalinnivåerna på den slöa sluttningen med hjälp av träd, helst sällsynta sorter som japanskt prydnadskörsbär, silverpil, katsura, rönnsumak, judasträd, glanskörsbär, storblommig häggmispel, pärlrönn, ormhassel. När det gäller de horisontella linjerna ligger vi bättre till; vi får aldrig nog av låga murar i kalksten. Närhelst tillfälle ges ärar vi arvet efter romarna och smäller upp en liten hadriansk mur. Så ofta det går. Endast brist på sten stoppar oss.
I den klassiska persiska trädgården var vattnet en livsnerv och ett bärande estetiskt element. Det distribuerades i ett sofistikerat system av brunnar, tunnlar, kanaler och sinnrik hydraulik. Vi vill inte vara sämre vi. Överallt droppar, rinner, flödar, sprutar och plaskar det. Vi tonsätter Tunhems Trädgårdar med tillrande vatten ur tappar, pipor och rör. Vi har fors och fall, en egen liten Fontana di Trevi. Ur ett lejongap sköljer vattnet ut i en murad romersk bassäng, i fågelbaden skvätter tättingarna vällustigt vatten på varandra och i grunda kar vadar bin och humlor med vatten till knäna och dricker sig otörstiga. I dammens djup står id och koi och grunnar över tillvarons gåta.
Resten är image och accessoarer, myten om vad en trädgårdsmästare bör ha: läder och kanvas, otympliga handskar för beskärning, Le Laboureur, RM Williams-kängor, Spear & Jacksons spadar, Haws kannor, Hori Hori-knivar från Mojave Grönt, cigarrer, Calvados, halmhatt, rosa läppstift samt annat lika oumbärligt som onödigt.
Vi är på det hela taget toleranta och vidsynta. Men vissa saker kommer aldrig över tröskeln till vår trädgård, som tuja, amplar med småblommigt, fel sorts gul, givetvis undantaget vår trogna och trägna lilla hjullastare i van Gogh-gult. Men, som sagt, inga gamla vanliga påskliljor.